Abisko – Trollsjön- Silverfallet

Målet med min höstsemester var att åka upp till Abisko och vandra längs med Kungsleden en vecka. Men kroppen sa ifrån när en gammal axelskada gick upp och det fanns inte på världskartan att jag skulle kunna gå längre sträckor med tung packning. Så jag gjorde om hela rutten och valde att bosätta mig på Abisko Guesthouse och utgå därifrån med dagsutflykter för att vila axeln.

Vägen upp till Abisko längs med Torneträsk var helt magisk. Än en gång satt jag i bilen och bara log och tog in allt. Och kom av mig helt från att fotografera. Oftast blir jag så tagen av naturen att jag måste filtrera alla intryck med kameran och sedan liksom portionera ut känslorna i sociala medier för att jag ensam inte klarar av att hantera allt. Men under det senaste året har jag försökt hindra mig själv och utmana mig att lägga undan kameran och koppla ner och möta mina känslor, ta emot allt det jag ser och njuta av det. Allt behöver inte delas precis här och nu. Det kan vänta. Och vilken känsla att stå där mitt ute i fjället helt ensam och inte ha en möjlighet att dela alla underbara intryck med någon alls, ja, förutom min fyrbenta vän.

I Abisko delade vi en lägenhet med en väldigt trevlig och hundrädd sydafrikan. Men Geni lyckades som vanligt, charma in sig hos honom och innan vi for verkade hundrädslan vara borta. Det är inte bara jag som tycker att min hund är fantastisk, hon har lyckats få så många hundrädda att falla för henne och jag förstår inte hur. Hon hoppar och studsar ju av glädje och är allmänt ouppfostrad enligt många, men hon är väldigt väldigt snäll och älskar människor och det kanske är det hundrädda känner. Att hon är snäll och blundar istället för att hugga om hon blir angripen?

För att vara en riktig enstöring så var det väldigt trevligt med sällskap på kvällarna medan vi tittade på norrsken och pratade om allt mellan Sverige och Cape Town. Det skadade ju inte att sällskapet var väldigt fint att titta på vid middagsbordet. Och nej, jag är ledsen men det blev ingen fjällromantik den här gången!

En av dagarna gick vi upp för Nuolja. Och en annan dag for vi västerut för att vandra till Trollsjön. När jag vaknade en morgon så blåste det så hårt så jag trodde att jag skulle få ställa in min vandring till Trollsjön. Men jag tänkte att det kanske var lugnare ”några berg bort”.

Och jag var så lycklig över att jag trotsade vindarna i Abisko för vid Låktatjåkka sken solen och vindarna fläktade lagom skönt. Det var som att bergen stoppade klass 1 stormen för min skull och bjöd in oss att vandra i strålande sol! En helt magisk kontrast till vädret i Abisko 2 mil bort.

Jag körde i ungefär 20 minuter längs med E10 tills jag kom till en parkeringsficka som låg vid Låktatjåkka station. Jag läste på en del innan jag for dit för många som varit där har sagt att det var svårt att hitta. Och när jag kom dit förstod jag dem. ”Stationen” ligger bakom en björkdunge och det var en bit att gå för att komma fram dit. En härlig vandring längs spångar och nakna björkar.

Det här söta huset dök upp precis innan vi kom fram till stationen. Jag tänkte att jag ville flytta in på studs men insåg ganska snart att det kunde bli lite jobbigt med alla tåg som susade förbi.

När vi väl tagit oss över järnvägen började vår vandring uppför.

Det var väldigt dåligt med skyltar så lite fjällvett behövdes, de här två skyltarna var de enda jag hittade ovanför Låktatjåkka station. Men stigarna var väl upptrampade och det var bara att sikta mot dalen för att hitta rätt.

Trots att sommaren var ett minne blott så hittade jag massor av blommor längs med leden. Så jag kan tänka mig att det är vackert med alla blommor här på sommaren!

Det var helt sanslöst vackert. Jag stod många gånger och bara tog in allt och njöt. Det spelar ingen roll hur ofta jag är uppe i fjällvärlden. Varenda gång känner jag mig så otroligt liten och sårbar men samtidigt så trygg. Som att bergen omfamnar och beskyddar mig.

Dalgången Kärkevagge bär spår från inlandsisens framfart.

Så här såg inte stigarna ut överallt. Helt plötsligt kunde leden se ut som att hundra oerfarna vandrare gått vilse men åt varsitt håll för stigen splittrade sig och delades upp till många nya men inte så tydliga. Antagligen när vandrare gått av stigen för att fotografera, klättra upp på en sten, eller för att dricka det godaste vattnet – direkt ur fjällbäckarna.

När vi hade vandrat i nästan två timmar så kom vi fram till Kärkevaggestugan.

Och plötsligt var det som att bergen skrek till oss att vända. Vinden blev så stark så jag fick stanna vart tionde steg och hämta nya krafter. Kanske började jag bli utmattad här och det kände Geni av och vände sig om varje gång jag stannade och väntade tålmodigt på mig. Om du har eller har haft en hund som du lever nära inpå och det känns som att ni kan läsa varandras tankar utan att se på varandra, då kanske du förstår vad jag gick igenom under den sista biten till Trollsjön. Geni var helt fantastisk. Trots att hon hade bråttom framåt så vägrade hon lämna mig där jag kämpade på i de starka vindarna och uppförsbackarna. När jag desperat frågade om vi skulle vända så gläfste hon till och studsade några steg mot sjön. Och jag gick tio steg till. Sen ytterligare tio steg till. Geni väntade ut mig, peppade och viftade på svansen när hon fick mig att fortsätta. Jag var alldeles tårögd och rörd av hennes insats och om jag trodde att vi hade ett starkt vänskapsband innan så gick det där och då upp för mig hur fantastisk hon faktiskt är!

Jag och hon har en sak gemensamt och det är att vi är sjukt envisa när vi har bestämt oss för något. Och därför kämpade jag på.

Och helt plötsligt var vi framme! Jag trodde inte att det var sant och slängde av mig min ryggsäck och gick förundrat ner till Trollsjön som egentligen heter Rissajaure, Sveriges klaraste sjö med ett siktdjup ner till botten på 36 meters djup. Rissajaure är samiska för ”sjön som glimmar som eld”.

Nu såg vi varken 36 meter ner till botten eller någon glimmande sjö då det var vågor(!) på sjön. Men vi drack av vattnet och badade (Geni) och busade på stranden. Det var en så häftig vy och så faschinerande att en så fin sjö gömdes så väl undan av majestätiska berg.

Jag balanserade den rektangulära stenen högst upp som en fin symbol. Det sägs att leden ska vara lättvandrad och stundvis var den det. Men när det blåste så hårt att det inte ens gick att vare sig fotografera eller andas, då var det ingen lätt vandring. Men det var så otroligt häftigt att känna av naturens mäktiga krafter, helt ensam mitt ute i fjällen. Jag kände mig så otroligt stark på hemvägen trots att krafterna började sina.

Där mitt i stendalen kan ni se det lilla huset, Kärkevaggestugan. När vi gick från Trollsjön tog jag sikte mot stugan för att inta medhavd lunch i lä för vinden. Ni kan tro att jag gick med lätta ben med vinden i ryggen. Det var som att bergen sa: Nu har du kämpat dig upp, nu bär vi dig ner!

Efter intagen lunch gick promenaden hem på knappt en timme. Men då stannade jag flera gånger och fotograferade vilket jag inte gjorde så mycket under vandringen upp.

Där nere ser ni huset som ligger nedanför Låktatjåkka station och till vänster kan ni se min och en till vandrares bil. Men den vandraren gick åt ett helt annat håll så jag och Geni hade stendalen Kärkevagge helt för oss själva.

Under sista dagen besökte jag Silverfallet som många tipsat mig om. Ärligt talat är jag inte direkt förtjust i vattenfall. Jag söker mig till naturen eftersom jag är känslig för höga ljud och vill vila öronen i total tystnad bortsett från mjuka skogstoner. Jag avskyr därför det övermäktiga ljudet av vatten som forsar fram. Men samtidigt fascineras jag av vattnets aggressiva framfart.

Silverfallet mynnar slutligen ut i Torneträsk. Att stå på bron över den djupa skrevan gav mig dödsångest. Något som jag bara får på höga höjder. Men ändå kunde jag inte låta bli at stå där och kika ner i avgrunden och det alldeles klarblåa vattnet.

Under den här semestern hände det en hel del i mitt huvud och med min själ. Det är svårt att förklara med några få ord och jag har försökt smälta allt för att kunna summera det kortfattat . Men jag får nog återkomma senare i ett nytt inlägg, men det handlar iallafall om att känna hur allt faller på plats utan att riktigt veta hur pusselbitarna ser ut men ändå känna ett inre lugn över att varje pusselbit i livet har sin viktiga roll och kommer att hitta rätt plats när tiden är mogen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s