Sotade trädstammar bland sprakande färger

DSC_9080
För tre år sedan, sommaren 2014, brann nästan 14 000 hektar skog ner här i Västmanland. Jag minns den där sommaren som om den precis har passerat. Det var så kvavt och torrt så att det knappt gick att andas. När det brann som värst kände jag en så stor sorg över all förlorad skog. I de där skogarna har jag spenderat så många dagar med mina vänner och mina hundar och helt plötsligt var det förenat med livsfara att vistas där.

Men allt ont för allt som oftast något gott med sig. Idag är Hälleskogsbrännan nämligen skyddad natur. Jag har flera gånger besökt naturreservatet men aldrig under vintern och inte heller har jag åkt in via Seglingsberg. I helg gjorde jag det och jag blev glatt överraskad av alla färger!

DSC_9382
Den här gången valde jag att gå längs rundslingan ”Brandstigen” och parkerade vid en mysig eldplats som byggts upp alldeles intill stigen. DSC_9094
När jag gick längs med stigen så kunde jag nästan känna energierna från alla frivilliga som slogs mot branden.


Överallt låg det meterlånga kvarglömda och sönderbrända brandslangar. Det blev där och då så verkligt vilket jobb de faktiskt gjorde där i den fruktansvärda hettan, räddningstjänsten, försvaret, ja alla frivilliga eldsjälar.

Bitvis var det riktigt svårt att se de orangea markeringarna längs med stigen eftersom vegetationen sprakade i färg.

DSC_9095

Men längs stigen skiftade naturen och färgerna så kraftigt att kontrasterna mellan liv, död och livet efter döden tog andan ur mig.

I början sken solen och på slutet kom det snö! Jag vet inte vilket som gjorde mig lyckligast, att få se solen eller snön? Det gick nog jämt ut. Det är något speciellt med snö som faller från skyn, det gör att det på ett barnsligt vis bubblar i magen på mig och jag kan inte låta bli att le.

Det var så sorgligt att plötsligt komma fram till ruinen av en stuga. Ännu något som gjorde allt så verkligt. Att se de deformerade kastrullerna och kaffepannan skvallrade om att det en gång fanns någon som brydde sig om den här platsen.

DSC_9365
Det blev en väldigt fin dag och jag kände en sådan oerhörd tacksamhet över att få ta del av detta. Det känns som att naturen på sitt tysta vis berättade för mig att det inte spelar någon roll hur svart allting känns, eller hur ont det gör i kroppen, för ur det mörka och smärtsamma kommer så småningom något vackert. Och jag vill tro det, att allt kommer ordna sig bara jag tror på att det kommer att göra det.

Varje gång jag beger mig ut i naturen så läker den mig, en liten bit i taget. Det är så fint att få känna det och ta del av naturens läkande kraft. Det är så oerhört skönt att stå där under trädkronorna i tystnaden och bli ett med naturen.

Hoppas ni har haft en fin helg!

Om att lyssna på varningsskyltarna

Allt som oftast när jag är mitt uppe i livet glömmer jag bort att lyssna på varningsskyltarna som kommer i min väg. Det senaste halvåret, ja kanske de senaste åren har jag haft oförklarliga smärtor som jag skyllt på allt möjligt, som att jag är otränad och börjar bli äldre.

DSC_8928

Det är mest märkbart när jag har suttit stilla länge eller när jag vaknar på morgonen. Som tur är så släpper smärtan och stelheten av rörelse. Jag vet inte vad jag hade gjort om jag hade haft så ont så att jag inte hade kunnat röra mig.

Den senaste tiden har jag varit så trött, haft värk och inte haft någon energi över till annat än det viktigaste så nu var det verkligen på tiden att stanna upp och lyssna på kroppens varningssignaler. Så förra veckan gjordes en ordentlig läkarundersökning av mig och nu väntar jag på att när som helst få svar om jag eventuellt kan ha fått borrelia. Jag tar enligt order från läkaren både smärtstillande och inflammationsdämpande och det hjälper en hel del. Jag har fortfarande morgonstelhet men inte alls lika svår smärta som tidigare så vi får se vad läkaren säger när pillerna är slut.

Idag slog det mig att jag inte har gått i riktig skog på flera veckor. Inte konstigt att jag känner att kreativiteten sinar. Skogen här hemma är tyvärr skövlad och gör mig bara deprimerad. Inte heller på min själ har jag lyssnat de senaste veckorna.


Så idag tog jag med min allra bästa vän på en härlig utflykt till Ängsö. Vi började med att vandra omkring Ängsö slott och gick längs med Grevens stig och en bit längs Prästgårdsrundan.

DSC_8942
Någon dag planerar jag att gå Prästgårdsrundan och Tjärnrundan i ett svep. Men det blir dryga milen så idag valde jag att istället åka till mitt favoritställe på Ängsö, Tjärn.

Tjärn är en grillplats längs med Tjärnrundan och är en av de finaste grillplatserna jag har suttit vid. För mig är det terapi att sitta där, mitt bland alla trädtopparna och blicka ut över Mälaren.


Idag blev jag tyvärr väldigt ledsen när jag kom fram till Tjärn och skulle göra upp eld. Någon hade förstört eldstaden genom att kasta bort stenar och en ny eldstad hade byggts upp en bit bort, flera brända vedträn låg omkring huller om buller och hade sotat ner sittytan runt eldstaden. Geni hjälpte mig att plocka upp skräp medan jag städade och sopade så gott det gick runt eldstaden. Så tråkigt när det finns människor som förstör det andra har gjort så fint. Som tur var så fanns det gott om torra vedträn i vedboden och kunde äntligen få sitta i timmar runt en eld. Jag grillade korv och värmde kanelbullar över elden och drack varm choklad. Geni låg en bit bort och tuggade på ett revben när hon inte tiggde korv av mig.

DSC_9032

När mörkret hade lagt sig gick vi resten av Tjärnrundan, totalt är den 5,3 km lång. En lagom eftermiddagstur. Det är så otroligt mysigt att vandra i mörkret och det enda du ser är vart du ska sätta fötterna och det enda du hör är dina andetag och dina steg. Det är då jag faller in i en behaglig rytm och låter tankarna vandra fritt. Vi gick förbi kohagar, bondgårdar, åkrar och överallt såg vi ögon som glimmade i mörkret precis som stjärnorna på himlen. Konstigt nog var de vilda djuren inte ett dugg brydda i oss.

Och månen klev tillslut upp över horisonten och gjorde oss sällskap så att jag kunde släcka pannlampan och bara låta mig ledas av månskenet.

DSC_9012

Just nu mår jag verkligen toppen i hjärta och själ! Tänk vad lite utomhustid i naturen kan göra för oss. Idag är jag stark, idag är jag lycklig. Det enda som räknas är nu.

Hoppas ni har haft en bra start på veckan!

Resan fortsätter


Nu har jag varit nikotinfri i en hel månad. Klapp klapp på axeln. Det har varit en rätt smärtfri månad. Ja, förutom i helg. Då fick jag helt plötsligt abstinensbesvär utan dess like, fast efter godis, inte nikotin. Alltid något. Jag jobbade natt hela helgen och det gjorde inte abstinensen lättare att stå ut med eftersom jag har det jobb jag har. Jag vet inte men jag snusade faktiskt dubbelt så mycket när jag jobbade och kanske gör tröttheten att jag vill ha ett uppåttjack? Jag tillät mig att äta godis under fredagen och sen tog jag med ingefära resten av helgen. Det hjälpte tack och lov.

Abstinensen avtog efter helgen men idag kom den där zombie-perioden och drog undan mattan för mig. Jag är så trött så att jag vill lägga mig ner och gråta som ett barn. Och sova. I ett dygn eller två. Den här tröttheten är inte som vanlig trötthet utan förlamande. Men inget som inte åtta koppar koffein kan fixa.

Känner du igen dig, du som har slutat med nikotin? Att du blir förlamande trött i hela kroppen och orkeslös under en period? Den här zombie-perioden brukar infalla mycket tidigare för mig, redan under de första dagarna som nikotinfri. Jag funderar på om det beror på att jag har utövat självhypnos i tre veckor och sedan slutade jag tvärt upp med det för en vecka sedan. Att det är därför jag får problem med godisabstinens och trötthet nu? Jag tänkte att jag ska testa utöva självhypnosen varje dag en tid framöver och se om det fungerar.

Till något helt annat.

I måndags köpte jag en ny bil. Den bara stod där, alldeles skogsgrön och helt underbar så jag kunde inte motstå den. Att det är fyrhjulsdrift och att den går som en klocka gör den ju inte sämre. Som Toyotaägare har Subaru och då speciellt Outback länge varit min våta dröm och efter första turen insåg jag att jag nog får säga upp mig som Toyotaägare. Jag som skulle ha en Avensis. Men efter att ha kört fast med min Corolla en gång för mycket på leriga skogsvägar eller i fårhagar så insåg jag att jag behöver en bil som tål tuffare körning. Fast det är konstigt vad mycket jag kan sakna en gammal bil. Men det var verkligen på tiden för ett bilbyte då min lilla Corolla var alldeles för liten. Men saknad är den, speciellt på parkeringsplatser!

Och det var så skönt att äntligen kunna påbörja mitt nästa mål inför vintern. Utrensningen! För även om jag saknar min lilla älskade bil som har gett mig så många fina minnen så känns det samtidigt som att den bar på många tuffa minnen. Att börja om med en ny(gammal) bil nu känns så rätt. Ut med det gamla och in med det nya.

Jag firade inköpet med att packa den nya bilen full med sådant som jag har rensat ut ur mitt förråd och min garderob och for till återvinningen med allt. Min lilla Corolla hade inte fått plats med ens hälften!

I fyra år har den här TV:n stått i mitt förråd helt orörd och slukat min energi. Jag har inte haft någon TV alls på fyra år och jag tycker att jag klarar mig väldigt bra utan. Jag saknar inte TV:n, mest eftersom den tog så onödigt mycket tid och energi av mig varje dag. Så, ja det var riktigt skönt att bli av med den. Och allt annat skräp som bara står och väntar på att någon ska ta tag i det. Som person är jag nog en hamster. Jag sparar verkligen på ALLT. Det kan ju vara bra att ha. Men nu är det slut på det. Det känns verkligen så skönt att rensa ut!

Det här med att rensa ut i hemmet är riktigt svårt tycker jag. Dels för att jag har svårt för att slita mig från nostalgi-saker. Men också för att jag inte riktigt vet vart jag ska dra gränsen för hur mycket jag faktiskt behöver ha kvar. Jag tycker att när jag har rensat ur tre sopsäckar med kläder ur garderoben då borde det finnas massor med plats. Men garderoben svämmar fortfarande över av plagg som inte längre passar, har tappat formen och så vidare. Jag tror attjag är inne på garderob-rond 3 för i år. Det tar aldrig slut med onödiga plagg som jag bara har kvar ”utifall att”. Och detta gäller inte bara kläder utan även andra saker.

Men jag försöker rensa ut så att jag bara har det viktigaste kvar. Mitt mål är att fokusera på 100 omistliga ting. Alltså att bara äga 100 saker som betyder väldigt mycket för mig. Då räknas inte essentiella saker som medicin, mat, hygien och kläder. De är visserligen en egen utrensning att banta ner garderoben till det nödvändiga. Utan det här handlar om andra saker, prydnader, böcker och köksredskap tänker jag hör till det. Hur många knivar, muggar, tallrikar och grytor behöver jag egentligen? Jag vet inte ens om det är möjligt att banta ner hemmet till 100 saker men jag vill försöka. Tänk er att bara ha en koffert med alla era saker. Inget mer. Det enda du har och behöver får plats i en koffert resten är någon annans bekymmer. Vilken frihetskänsla att resa genom livet med ett så lätt bagage.

Jag tänkte jag skulle uppdatera här när jag har rensat ut olika delar ur hemmet och visa vad jag har sparat. Det här är en lång process så jag måste nog fundera i vilken ände jag ska börja.

Jag känner en sådan stor längtan efter att få rensa ut, bli lättare, leva enklare, hållbarare och miljövänligare.

Hoppas ni hinner njuta av novembersolen när den väl kikar fram. Det gör jag så fort jag är ledig och inte jobbar natt. Idag kändes dagen allt annat än grå, trots tröttheten som drabbade mig idag. ♡

Nikotinfri utan ångest

Igår skrev jag om mitt första mål. Att inte längre vara slav under en drog. Det har ärligt talat gått lekande lätt. Jag har försökt så många gånger tidigare men jag har alltid misslyckats eller inte orkat hela vägen. Men idag känner jag att jag har kontrollen över mitt beroende.

Det här fungerade för mig och jag hoppas att det även kan hjälpa någon annan. Vi fungerar ju olika och vi vill olika. Men vill du så testa!

Leta fram viljan och ta beslutet!

Av egen erfarenhet tror jag att du måste känna at du vill sluta, för om du inte har viljan så tror jag tyvärr inte att du är riktigt redo än. Fundera och skriv ner så många skäl du kan komma på till varför du vill sluta röka eller snusa. Jag skrev ner dessa punkter på min lista:

  • Läs på http://www.tobaksbarn.se och inse varför.
  • Jag vill ta tillbaka kontrollen över mitt liv.
  • Jag vill minska risken för tandlossning.
  • Jag vill få bättre ekonomi och ha råd att spara ännu mer.
  • Jag vill inte bidra till tobaksindustrin längre.
  • Jag vill skydda miljön – inte betala för att förstöra den!

Jag berättade för tre personer att jag skulle sluta snusa. Dessa tre personer visste jag skulle stötta mig hela vägen och även finnas där om jag misslyckades. Jag berättade även om mitt nikotin-stopp till några som jag absolut inte vill visa mig misslyckad inför. Visst jag fick höra att jag var knäpp och att jag inte skulle fixa det, jag fick till och med höra att det är skadligt att sluta och att det är nyttigt att snusa. Ja, det var nikotin-missbrukares röster! Men det var det värt att höra, jag blev bara mer målmedveten. Tänk känslan när jag sen visar att att jag visst har lyckats med något som de inte trodde om mig!

Om det funkar för dig att bestämma ett datum så gör det. För mig kom det så naturligt när jag hade gått igenom nästa steg.

Trappa ner genom att ta kontroll!

Det började i fjällen. Jag beslöt mig för att ta kontrollen över nikotinet. Jag ifrågasatte varenda snus. Behöver jag verkligen den här prillan? Kan mitt glädjerus över det vackra landskapet räcka eller måste jag fira med en snus? Behöver jag belöna mig under varenda paus med en snus? Eller kan jag vandra en timme till utan att ta en snus? Behöver jag verkligen trösta mig med en snus varenda gång jag känner mig uttråkad? Kan jag göra något annat? Ta en promenad, sitt-dansa bakom ratten, dricka ett glas vatten?

Ni kan tro att jag många gånger var rätt trött på mig själv och kände att jag ville skrika: Håll käften kärring och låt mig njuta av en snus! Och då gjorde jag det, tog en snus, njöt och kände att det var okey med det.

Dagen- D!

När dagen-D närmade sig för mig kändes det plötsligt helt rätt. Det var väl självklart att jag skulle sluta snusa fredagen den 13:e! Min snusstock var inne på den sista dosan och den 12:e oktober vid 23-tiden tog jag min absolut sista prilla. Jag ljuger om jag säger att det gick helt smärtfritt när jag sedan vaknade upp på morgonen. Utan snus. Jag hade panik och jag hade ingen snus. Jag hade inte ens godis och att tröstäta.

Paniken växte under dagen och jag letade febrilt efter något som kunde stilla den obehagliga och brännande känslan som jag hade under huden. Kolsyra var det enda som hjälpte för stunden men det gick över så fort jag hade svalt det. Jag vet inte om ni känt abstinens någon gång men det bränner under huden och varje gång någon eller något rörde vid mig så exploderade jag av raseri.

För att ni ska slippa gå igenom detta så gör upp en plan innan du slutar med nikotinet. Jag kände starkt under fredagen att jag behövde hjälp med att programmera om min hjärna, om jag bara lyckades göra det så skulle jag fixa abstinensen. Jag sökte efter hjälp på nätet och hittade bland annat den här ljudboken som blev min räddning.

img_6357-2.jpg

Självhypnos kommer inte att fungera om du inte tror på det, eller du måste åtminstone vara öppen för att det kan fungera. Det har inget med religion att göra, och nej du tillkallar inte onda makter och nej det är inte som på TV där hypnotisören får folk att bete sig precis som han vill. Det handlar om självkontroll, avslappning och koncentration. Du skapar en stark kontakt mellan kropp och själ utan magiska formler.

Det finns säkert bättre ljudböcker med skönare röster att lyssna på än den här. Men jag slog bort alla negativa tankar om att författarens röst lät irriterande och ibland fruktansvärt löjlig. Ni vet, tänk soldat! – Ut med giftet! För mig fungerade den riktigt bra. Känslan när den brännande känslan av irritation under huden försvann med hjälp av hypnos var så behaglig så det kändes som att jag ville stanna i den tillvaron för alltid.

Det andra jag införskaffade mig var ingefära! I mitt panikslagna tillstånd hittade jag en länk om att ingefära har hjälpt många snusare och rökare att sluta. Sagt och gjort, jag skivade ingefära och fyllde en gammal snusdosa. Förutom att ingefära är väldigt nyttigt så ger den exakt samma brännande känsla av välbehag som en snus ger under läppen. Om du tycker att ingefära är för starkt så kan du riva det och blanda ut ingefäran med något mildare som riven morot. Jag skär tunna bitar som jag sedan tuggar lite lätt på innan jag stoppar det under läppen. Men var vaksam här och fastna inte i ett nytt beroende. Ta bara ingefära under läppen när du verkligen känner ett rejält sug. Använd det inte som ett substitut för att slippa känna suget efter nikotin. Våga bemöt suget. Ifrågasätt din hjärna, dina känslor och testa om något annat hjälper innan du använder ett substitut som ingefära, godis, läsk eller nikotintuggummi eller vad det kan vara.

Lägg upp en strategi.

För att du ska lyckas så tror jag att det är viktigt att du har en plan att följa om suget slår in, om irritationen eskalerar eller om du känner att du håller på att falla tillbaka. Det viktigaste är att det sista steget är att du får snusa, ja du läste rätt!

Min strategi om irritationen eller suget blir för stort att hantera.

1. Ta en rask promenad på en kvart eller gör något fysiskt ansträngande som knäböj, armhävningar eller sit-ups. Om du kör bil så kan du skruva upp musiken och sitt-dansa bakom ratten tills suget är borta!

2. Ta ett djupt andetag, spänn varenda muskel i kroppen, slappna av. Upprepa några gånger. Har suget inte försvunnit? Gå till steg 3.

3. Peta in en ingefära-prilla under läppen! Skär små bitar om du tycker det är för starkt. Jag tuggar ibland i mig biten och ibland spottar jag ut den när suget försvunnit. Här kan du välja att frossa godis eller något annat istället. Men akta dig för att bli beroende av sockerkickarna.

4. Lyssna på ljudboken med självhypnos!

Enligt författaren ska du bara behöva lyssna på boken en gång om dagen i tio dagar. Men de första dagarna lyssnade ja på den tre gånger och i minst 15 dagar! Sen planade suget ut och plötsligt behövde jag inte lyssna alls längre.

Om du fortfarande inte har kommit över irritationen eller suget, trots att du har följt varenda steg gå vidare till steg fem.

5. Åk till affären och köp snus eller cigg! Men ring först och tala om det för dem du har berättat att du har slutat. Börja gärna med att ringa dem du känner att du absolut inte vill visa dig misslyckad inför. Det kan vara någon du har slagit vad med eller utmanat att sluta snusa tillsammans med dig eller bara en översittare på jobbet som minsann inte tror på ett nikotinfritt liv.

6. Fortfarande sugen? Rök eller snusa, men läs först igenom artiklarna på http://www.tobaksbarn.se Vill du fortfarande snusa eller ta ett bloss? Gör det och tänk samtidigt på vad dina pengar går till.

Har du lyckats motstå suget? Grattis och bra kämpat! Snälla du, gör dig själv en stor tjänst nu och räkna ihop vad nikotinet har kostat dig per månad. Sätt in dessa pengar varje månad under hela din livstid, inte en krona mer eller mindre, på ett sparkonto eller köp fonder och låt dem växa.

Och lova mig att du varje årsdag som nikotinfri belönar dig med något riktigt fint! En lyxig spadag, en resa utomlands, en kurs i något som du alltid har viljat lära dig men aldrig haft råd till. Eller varför inte ge bort dessa pengar till någon som behöver dem? För mig blir det 7800kr plus ränta varje årsdag att spendera på något bra.

Idag har jag varit nikotinfri i 18 dagar. Jag har inte behövt gå längre än till steg 4 för att bli av med suget. Idag upptäckte jag att ingefäran hade möglat i snusdosan, så bortglömd var den i jobbväskan som jag inte använt sen i fredags morse. Visst kommer det ett sug då och då men inget som inte är hanterbart, jag följer bara steg 1 och ibland steg 2 och det räcker för mig.

För er som vill bli kvitt ett beroende så önskar jag er all lycka! Ni får gärna skriva till mig och berätta om hur det går eller dela med er av era bästa tips! Har du slutat snusa eller röka? Hur gjorde du och hur länge har du varit nikotinfri?

Hoppas ni har fått en fin start på veckan!

5 steg till ett lyckligare liv

Min plan är att följa de fem stegen ur boken Munken som sålde sin ferarri.

De fem stegen.

1. Skapa en tydlig mental bild av det resultat du önskar. Ju tydligare bild du skapar desto effektivare blir processen.

Ett av mina mål är att må bättre fysiskt. Just nu känner jag mig stel och ovig och har ofta ont i muskler och leder. Därför har jag skapat en mental bild av mig själv som vältränad, stark och med en kropp som känns mjuk, sund och smärtfri.

2. Skapa positiva påtryckningar. Gör dina mål offentliga eller skapa en kännbar bestraffning om du inte uppfyller dina mål. Och programmera om ditt psyke att koppla ihop bra vanor med välbehag och dåliga vanor med obehag.

Här i bloggen kommer jag alltså att dela med mig hur det går med några av mina mål. Jag har även berättat om några utav mina mål till familj och vänner.

3. Varje mål ska ha ett tidsperspektiv. När ska målet vara uppfyllt?! Skriv ner varje mål.

Det här var riktigt svårt att skriva ner speciellt när det har med ekonomiska aspekter att göra.

4. Skapa en drömbok med text och bilder över alla dina livsmål, stora som små.

Min drömbok. Den är liten och lätt att ta med sig i fickan ut på promenader och längre vandringsturer. Den ska jag läsa varenda dag för att påminna mig själv om mina mål och mitt livsverk.

Här har jag ritat, klistrat in bilder och utförligt skrivit ner mina mål under rubrikerna:

  • Hälsa och välmående
  • Arbete
  • Boende
  • Ekonomi
  • Framtid
  • Nutid

Men det finns plats i den för att fylla på med mer.

5. Njut av vägen till målet!

Det här är lättare sagt än gjort med vissa av målen, men jag har hittills gjort mitt bästa för att lyckas njuta även när det har varit tufft.

I boken Munken som sålde sin Ferrari står det:

Glöm aldrig bort vilken kraft som ligger i att leva i otyglad upprymdhet. Avfärda aldrig den skönhet som finns i allt levande. Idag – denna stund- är en gåva. Håll fokus på ditt livsverk. Resten tar universum hand om. För det är en av naturens mest grundläggande lagar.

Så vackra och sanna ord.

Mitt första mål

Att inte längre vara en slav under en drog.

En dosa droger alltid till hands.

Ända sedan jag var 13 eller 14 år så har jag varit en slav under nikotinet. Det började med smygrökning under mellan- och högstadiet och senare under gymnasiet var jag totalt fast. När jag var runt 20 år gick jag igenom kanske en av mina största livskriser och blev djupt deprimerad. Då bestämde jag mig konstigt nog för att sluta röka. Jag kände då att jag ju lika gärna kunde må sämre när jag ändå redan mentalt var på botten.

Så jag bytte ut ciggen mot snus eftersom jag ansåg att det är mer hälsosamt och skadar färre i min omgivning. Men när jag senare ville sluta snusa så föll jag varenda gång tillbaka på rökningen. Jag blev alltså inte sugen på snus utan på cigg trots att det hade gått flera år sedan sista blosset. Så för två år sedan sa jag till mig själv att om jag lyckades fimpa för gott så kunde jag lika gärna snusa tills tänderna ramlade ur. Och så blev jag helt rökfri. Men det har gnagt i mig i tretton år att jag aldrig har lyckats bli kvitt mitt nikotinberoende helt.

Jag har alltid känt en irritation över att ett paket eller en dosa med ett giftigt innehåll kan kontrollera mitt humör och skapa en så stor stress så fort jag inte har den i min omedelbara närhet. Men mest av allt har jag varit så ledsen över att jag lägger ner pengar och bidrar till en sämre miljö, att jag gör fattiga barn fattigare och sjukare bara för att jag ska få ett rus. Tobaksindustrin är fruktansvärt hemsk och absolut inget jag vill bidra till. Men ändå, trots att jag har en så stark vilja att göra rätt så har jag i 20 år varit slav under en drog och bidragit till mer elände för mina medmänniskor, miljön men också för mig själv.

Men nu är det slut med det! För idag har jag varit utan nikotin i 17 dagar. Helt utan större biverkningar än vad jag klarar av att hantera.

Vid tidigare nikotinstopp har jag gått i flera veckor med skakningar, svettningar, sömnsvårigheter på grund av mardrömmar, hypersomni som gjort att jag arbetat som en zombie, feber, raseriutbrott, gråtattacker och frosseri av sötsaker som lett till viktproblem.

Under de här tre veckorna har jag skrattat så att jag har gråtit, känt mig lyckligare och friare än någonsin och så enormt stark. Jag har dessutom gått ner i vikt i stället för upp. Det känns som att nikotinet under alla dessa år har lagt ett tungt lock över mina känslor och nu när locket/nikotinet är borta så känner jag allt ännu starkare och ännu mer. Det är svårt att beskriva känslan, den är helt enkelt underbar.

Nu vet jag att det går att njuta på vägen mot målet trots att vägen dit är krokig och svår. Tankekontroll är nyckeln till ett lyckligare liv!

Hur jag har gjort för att bli fri nikotinet skriver jag mer om senare. Jag är så oerhört glad över att äntligen vara fri men samtidigt sköljer rädslan över mig då och då. Rädslan över att jag ska falla tillbaka för jag vet hur stark makt drogen har över mig, men jag vet att jag har de rätta verktygen nu. Jag känner det starkt inom mig. Jag är fri.

Om att finna meningen med livet

Jag kör en hel del bil både på jobbet och på min fritid. Då lyssnar jag helst på ljudböcker eller mina egna tankar. Det sägs att vi tänker ungefär 60 000 tankar om dagen, 95% av dem är samma tankar som dagen innan. Tänk dig då om du har fastnat i en ond cirkel av negativa tankar där du oroar dig över din ekonomi, din vikt, din sömn, dina barn eller över vad din chef och dina kollegor tycker om dig. Tänk dig om alla gårdagens 57 000 tankar består av negativa tankar. Vad finns det då kvar att vara positiv över? Inte mycket. Så var snäll mot dig själv och tänk positiva tankar.

När jag körde upp till Lappland för att fjällvandra så lyssnade jag på en helt okey bok. Den var inte direkt välskriven men budskapet i boken gick rakt in i mitt hjärta. Efteråt satt jag länge och funderade över mitt liv och vilka förändringar jag vill göra.

Det slog mig när jag läste boken att så många människor där ute söker efter meningen med livet. Medan budskapet ju borde vara självklart. För mig är det så klart och tydligt. Meningen med livet är att leva ett liv med mening. Vad du sen gör är detsamma så länge du tycker att det du gör är meningsfullt och så länge du och din omgivning mår bra av det och ingen tar skada av hur du lever. Du kan inte ta ansvar över alla men du kan göra ditt bästa för att inte skada någon annan.

Boken lyssnade jag på via Storytel men den finns som vanlig bok också. All text i det här inlägget som hädanefter är kursiverad är utdrag ur boken.

Författaren beskriver det mänskliga sinnet som en trädgård som vi måste ta hand om, ge näring åt och sköta om så att den kan blomstra.

Men om du låter ogräset ta över kommer varaktig sinnesfrid och djup inre harmoni alltid att gäcka dig. Om jag kom in i din älskade trädgård och började hälla ut giftigt avfall över alla dina förstklassiga petunior skulle du väl bli bra sur?

Självklart skulle jag bli det. Men ändå låter jag negativa tankar komma in och förgifta min fina trädgård.

Vidare förklarar författaren att vissa trädgårdsmästare bevakar sin trädgård som en soldat för att vara säker på att inget gift kan komma in.

Men se hur mycket giftigt avfall folk släpper in i huvudet under en enda dag: oro och ängslan, ett ältande av det förflutna, grubblerier inför framtiden och rädslan vi själva ger näring åt.’

Jag ska bli en soldat för mitt huvud!

”Om du vill leva ett rikt och tillfredsställande liv måste du stå på vakt vid grinden och bara släppa in den bästa informationen. Du har helt enkelt inte råd med negativa tankar – inte ens en enda. Världens gladaste, nöjdaste och mest dynamiska människor skiljer sig inte från dig och mig; vi är alla gjorda av samma stoff, och vi kommer alla från samma universella källa. Men de som gör något mer än bara existerar, de som har blåst liv i sin sanna potential och verkligen njuter av livet till fullo gör något annat än de människor som lever ett ordinärt liv. Och den främsta skillnaden är att de ser positivt på världen och allting som finns i den.’

Boken Munken som sålde sin Ferrari är väldigt kort men innehåller en hel del bra och konkreta tips. Jag gillar budskapet i boken. Den går väl ihop med min livsfilosofi och ger mig många tankeställare och sparkar i baken att ta tag i mina mål.

De människor som tänker likadant varje dag – och vars tankar främst är negativa – har fastnat i dåliga vanor. De har inte insett att tankekontroll är nyckeln till ett lyckligare liv. I stället för att fokusera på det goda i livet och tänka ut sätt att göra livet ännu bättre sitter de fast i sitt förflutna och har ångest över att barndomen var usel, att vågen visade ett kilo extra, eller att kollegan använder en sur ton. Hur du tänker bygger på vanor. Genom att ta kontroll och bryta dina negativa vanor kan du nå ett lyckligare liv.

Jag har varit utbränd och deprimerad och jag är en högkänslig person som mår bra av att få dra mig undan och vila från ljud, starka dofter och ja, för mycket intryck helt enkelt. Jag har väldigt dåligt minne, har svårt att koncentrera mig i alltför röriga miljöer och sömnen har de senaste drygt tio åren varit en stor stressfaktor för mig. Dels för att jag inte kan somna men också för att när jag väl somnar helt utmattad så vaknar jag inte så lätt. Det här har varit ett stort problem för mig när jag haft dagjobb. Med nattjobb fungerar det mycket bättre. Och det har gjort att stressen inför varje natt har försvunnit, eftersom jag inte har någon tid att passa direkt när jag vaknar.

Enligt min psykolog orsakar långvarig stress ett slitage på hjärnan som många år senare kan visa sig som trötthet, dåligt minne, svårt att fokusera och koncentrera sig. De kan alltså bli biverkningar av utmattningen och depressionen som kan vara svåra att bli av med. Det kan tydligen ta många år av vila, rehabilitering och sunda levnadsvanor för att reparera sig själv. En del lyckas aldrig bli helt frisk.

Idag mår jag väldigt bra. Jag tycker att jag äntligen har hittat en fin balans mellan jobb och fritid. Jag skrattar ofta, jag känner mig glad och lycklig. Visst känner jag mig trött och nere ibland men det är också tillstånd som går över. De är inget jag längre fastnar i under längre perioder. Jag gräver inte ner mig i depression över att mörkret närmar mig. För jag känner att jag äger mina tankar och motar bort gifterna vid grinden med båge och pil.

Vid mitt grindhål står det nu beväpnade soldater och motar bort giftiga tankar. En negativ tanke bytes ut mot tre positiva tankar.

När jag vandrade i fjällen under hösten kände jag flera gånger att det blev för jobbigt i den starka vinden i de brantaste partierna. De negativa tankarna började mala och jag nedvärdera mig själv med att tänka att jag inte skulle fixa detta. Då övade jag på att vara min egen soldat. Jag fokuserade på tio steg i taget, att solen lyste, att det inte gjorde ont i axeln och på att jag hade världens bästa hund som på sitt fina tålmodiga sätt peppade mig hela vägen till målet. Och de negativa tankarna försvann en efter en. Jag kände mig så ren och så lycklig när jag väl kom fram till målet efter att ha lyckats rensa ut alla giftiga tankar under vägen.

Men det finns en del saker i mitt liv som fortfarande suger energi och saker som jag vill förändra för att förhoppningsvis må bättre.

Och det kommer att bli mitt projekt under hösten och vintern – att rensa bort dessa energitjuvar.

Imorgon skriver jag om min största energitjuv – som åkte ut med buller och brak.

Abisko – Trollsjön- Silverfallet

Målet med min höstsemester var att åka upp till Abisko och vandra längs med Kungsleden en vecka. Men kroppen sa ifrån när en gammal axelskada gick upp och det fanns inte på världskartan att jag skulle kunna gå längre sträckor med tung packning. Så jag gjorde om hela rutten och valde att bosätta mig på Abisko Guesthouse och utgå därifrån med dagsutflykter för att vila axeln.

Vägen upp till Abisko längs med Torneträsk var helt magisk. Än en gång satt jag i bilen och bara log och tog in allt. Och kom av mig helt från att fotografera. Oftast blir jag så tagen av naturen att jag måste filtrera alla intryck med kameran och sedan liksom portionera ut känslorna i sociala medier för att jag ensam inte klarar av att hantera allt. Men under det senaste året har jag försökt hindra mig själv och utmana mig att lägga undan kameran och koppla ner och möta mina känslor, ta emot allt det jag ser och njuta av det. Allt behöver inte delas precis här och nu. Det kan vänta. Och vilken känsla att stå där mitt ute i fjället helt ensam och inte ha en möjlighet att dela alla underbara intryck med någon alls, ja, förutom min fyrbenta vän.

I Abisko delade vi en lägenhet med en väldigt trevlig och hundrädd sydafrikan. Men Geni lyckades som vanligt, charma in sig hos honom och innan vi for verkade hundrädslan vara borta. Det är inte bara jag som tycker att min hund är fantastisk, hon har lyckats få så många hundrädda att falla för henne och jag förstår inte hur. Hon hoppar och studsar ju av glädje och är allmänt ouppfostrad enligt många, men hon är väldigt väldigt snäll och älskar människor och det kanske är det hundrädda känner. Att hon är snäll och blundar istället för att hugga om hon blir angripen?

För att vara en riktig enstöring så var det väldigt trevligt med sällskap på kvällarna medan vi tittade på norrsken och pratade om allt mellan Sverige och Cape Town. Det skadade ju inte att sällskapet var väldigt fint att titta på vid middagsbordet. Och nej, jag är ledsen men det blev ingen fjällromantik den här gången!

En av dagarna gick vi upp för Nuolja. Och en annan dag for vi västerut för att vandra till Trollsjön. När jag vaknade en morgon så blåste det så hårt så jag trodde att jag skulle få ställa in min vandring till Trollsjön. Men jag tänkte att det kanske var lugnare ”några berg bort”.

Och jag var så lycklig över att jag trotsade vindarna i Abisko för vid Låktatjåkka sken solen och vindarna fläktade lagom skönt. Det var som att bergen stoppade klass 1 stormen för min skull och bjöd in oss att vandra i strålande sol! En helt magisk kontrast till vädret i Abisko 2 mil bort.

Jag körde i ungefär 20 minuter längs med E10 tills jag kom till en parkeringsficka som låg vid Låktatjåkka station. Jag läste på en del innan jag for dit för många som varit där har sagt att det var svårt att hitta. Och när jag kom dit förstod jag dem. ”Stationen” ligger bakom en björkdunge och det var en bit att gå för att komma fram dit. En härlig vandring längs spångar och nakna björkar.

Det här söta huset dök upp precis innan vi kom fram till stationen. Jag tänkte att jag ville flytta in på studs men insåg ganska snart att det kunde bli lite jobbigt med alla tåg som susade förbi.

När vi väl tagit oss över järnvägen började vår vandring uppför.

Det var väldigt dåligt med skyltar så lite fjällvett behövdes, de här två skyltarna var de enda jag hittade ovanför Låktatjåkka station. Men stigarna var väl upptrampade och det var bara att sikta mot dalen för att hitta rätt.

Trots att sommaren var ett minne blott så hittade jag massor av blommor längs med leden. Så jag kan tänka mig att det är vackert med alla blommor här på sommaren!

Det var helt sanslöst vackert. Jag stod många gånger och bara tog in allt och njöt. Det spelar ingen roll hur ofta jag är uppe i fjällvärlden. Varenda gång känner jag mig så otroligt liten och sårbar men samtidigt så trygg. Som att bergen omfamnar och beskyddar mig.

Dalgången Kärkevagge bär spår från inlandsisens framfart.

Så här såg inte stigarna ut överallt. Helt plötsligt kunde leden se ut som att hundra oerfarna vandrare gått vilse men åt varsitt håll för stigen splittrade sig och delades upp till många nya men inte så tydliga. Antagligen när vandrare gått av stigen för att fotografera, klättra upp på en sten, eller för att dricka det godaste vattnet – direkt ur fjällbäckarna.

När vi hade vandrat i nästan två timmar så kom vi fram till Kärkevaggestugan.

Och plötsligt var det som att bergen skrek till oss att vända. Vinden blev så stark så jag fick stanna vart tionde steg och hämta nya krafter. Kanske började jag bli utmattad här och det kände Geni av och vände sig om varje gång jag stannade och väntade tålmodigt på mig. Om du har eller har haft en hund som du lever nära inpå och det känns som att ni kan läsa varandras tankar utan att se på varandra, då kanske du förstår vad jag gick igenom under den sista biten till Trollsjön. Geni var helt fantastisk. Trots att hon hade bråttom framåt så vägrade hon lämna mig där jag kämpade på i de starka vindarna och uppförsbackarna. När jag desperat frågade om vi skulle vända så gläfste hon till och studsade några steg mot sjön. Och jag gick tio steg till. Sen ytterligare tio steg till. Geni väntade ut mig, peppade och viftade på svansen när hon fick mig att fortsätta. Jag var alldeles tårögd och rörd av hennes insats och om jag trodde att vi hade ett starkt vänskapsband innan så gick det där och då upp för mig hur fantastisk hon faktiskt är!

Jag och hon har en sak gemensamt och det är att vi är sjukt envisa när vi har bestämt oss för något. Och därför kämpade jag på.

Och helt plötsligt var vi framme! Jag trodde inte att det var sant och slängde av mig min ryggsäck och gick förundrat ner till Trollsjön som egentligen heter Rissajaure, Sveriges klaraste sjö med ett siktdjup ner till botten på 36 meters djup. Rissajaure är samiska för ”sjön som glimmar som eld”.

Nu såg vi varken 36 meter ner till botten eller någon glimmande sjö då det var vågor(!) på sjön. Men vi drack av vattnet och badade (Geni) och busade på stranden. Det var en så häftig vy och så faschinerande att en så fin sjö gömdes så väl undan av majestätiska berg.

Jag balanserade den rektangulära stenen högst upp som en fin symbol. Det sägs att leden ska vara lättvandrad och stundvis var den det. Men när det blåste så hårt att det inte ens gick att vare sig fotografera eller andas, då var det ingen lätt vandring. Men det var så otroligt häftigt att känna av naturens mäktiga krafter, helt ensam mitt ute i fjällen. Jag kände mig så otroligt stark på hemvägen trots att krafterna började sina.

Där mitt i stendalen kan ni se det lilla huset, Kärkevaggestugan. När vi gick från Trollsjön tog jag sikte mot stugan för att inta medhavd lunch i lä för vinden. Ni kan tro att jag gick med lätta ben med vinden i ryggen. Det var som att bergen sa: Nu har du kämpat dig upp, nu bär vi dig ner!

Efter intagen lunch gick promenaden hem på knappt en timme. Men då stannade jag flera gånger och fotograferade vilket jag inte gjorde så mycket under vandringen upp.

Där nere ser ni huset som ligger nedanför Låktatjåkka station och till vänster kan ni se min och en till vandrares bil. Men den vandraren gick åt ett helt annat håll så jag och Geni hade stendalen Kärkevagge helt för oss själva.

Under sista dagen besökte jag Silverfallet som många tipsat mig om. Ärligt talat är jag inte direkt förtjust i vattenfall. Jag söker mig till naturen eftersom jag är känslig för höga ljud och vill vila öronen i total tystnad bortsett från mjuka skogstoner. Jag avskyr därför det övermäktiga ljudet av vatten som forsar fram. Men samtidigt fascineras jag av vattnets aggressiva framfart.

Silverfallet mynnar slutligen ut i Torneträsk. Att stå på bron över den djupa skrevan gav mig dödsångest. Något som jag bara får på höga höjder. Men ändå kunde jag inte låta bli at stå där och kika ner i avgrunden och det alldeles klarblåa vattnet.

Under den här semestern hände det en hel del i mitt huvud och med min själ. Det är svårt att förklara med några få ord och jag har försökt smälta allt för att kunna summera det kortfattat . Men jag får nog återkomma senare i ett nytt inlägg, men det handlar iallafall om att känna hur allt faller på plats utan att riktigt veta hur pusselbitarna ser ut men ändå känna ett inre lugn över att varje pusselbit i livet har sin viktiga roll och kommer att hitta rätt plats när tiden är mogen.

En kisspaus som blev den allra bästa

img_4710

Den andra sträckan på min 280 mil långa roadtrip gick från Friluftsbyn upp till Lycksele. För mig är det meditation och terapi att sitta bakom ratten. Jag kan sitta i total tystnad och köra i många mil och bara titta på utsikten medan jag filosoferar över stort och smått. Jag undrar ofta vem som bor i alla dessa små byar som finns ute i vårt avlånga land. Hur hittade de hit eller har de alltid levt här? Och vem övergav alla dessa tomma hus?

 

Efter någon timme blev jag akut kissnödig och svängde av vid en p-ficka och rusade ner i ett dike för att släppa på trycket. Plötsligt tittar jag upp och möts av den här synen.

Jag blev så varm i hjärtat när jag hörde svansång och såg de här två fina varelserna så jag struntade ifall någon såg mig med byxorna nere och halade fram mobilen för att föreviga utsikten. Den kisspausen är den bästa jag någonsin haft. Mina tankar vandrade vidare till min framtida drömgård. Då ska jag ha en toalett med ett stort fönster och en utsikt likt denna!

Ja, jag får väl tona fönstret så att förbipasserande slipper se min ända.

 

dsc_8074 dsc_8077

Jag hade svårt att slita mig från vägen och alla underbara vyer men efter bara några timmar slog tröttheten till. Jag hade tänkt orka köra upp till Arvidsjaur men när jag såg denna vy genom vindrutan utanför Lycksele så kändes det som att naturen välkomnade mig och sa att det var dags att stanna upp och slå läger.

Jag var så trött då så jag minns inte vad byn hette. Men det var en stor rastplats som hette Örålandet. Alldeles intill rastplatsen fanns det en mysig naturstig som vi promenerade längs med både morgon och

Min hund älskar precis som jag en liten kaffetår på morgonen. Att dricka den ute i naturen direkt när man vaknar är en sådan lyx.

img_4688

Helt okey var det att byta ut diskbänken där hemma mot den här utsikten medan jag diskade. Det var alldeles klart vatten och kändes så rent och fräscht i jämförelse med vattendragen här hemma i södern. Geni ville ta ett dopp men vattnet var iskallt så jag tyckte inte det var en bra kombination med att sova i tält, en blöt och kall hund känns inte direkt mysigt att sova med. Glad att jag hade henne om nätterna för det var rätt kyligt ute. Hon låg snällt i sovsäcken med mig varje natt.

Det var svårt att slita sig dagen efter från den här platsen. Jag är fortfarande tacksam över att vägen och tröttheten ledde mig just hit. Men efter en härlig morgonpromenad i skogen fortsatte resan upp mot Abisko. Det blev många träsk-skämt med en vän i telefonen under resan upp. Och givetvis otaliga fotostopp på Lapplands vackraste djur.

img_5071 dsc_8506

Dessa vackra renar. Jag undrar om de känner precis som jag känner inom mig att nomadblodet viskar lockande att nästa hem bara är några steg bort. Känner de som jag att skog och fjäll är deras rätta element och att naturen är det enda hem de behöver för att må bra? Tama men ändå vilda.

Den här delen av Sverige behöver en helt egen roadtrip. Det finns så mycket jag vill besöka här. Stora Sjöfallet, Stekkenjokk, Gällivare (där är jag född), Saltoluokta, Fjällnäs slott, Gällivare nya kyrka och såmycket mycket mer!

Jag kände en sådan stark dragning till just det här området mellan Lycksele och Abisko. Det kändes som att jag hade hittat hem. När jag senare kom hem till södern igen blev jag så lycklig när jag såg att företaget jag arbetar för söker personal i Gällivare. Men livet just nu säger att jag måste vänta ett tag. Var sak har sin tid. Och tills det blir dags för en flytt hem till Norrland så vill jag åka dit och verkligen känna efter vart jag vill bo och om jag vill bo där. Vem vet vart livet bär en?

Bild lånad från http://www.gellivarelappland.se

Men visst ser det helt underbart ut, så mycket natur att se och uppleva och bara några få timmar hem till familjen. ♡

Jag planerar redan att återvändahit, kanske redan i vinter. Tänk er snötäckta skogar och fjäll, norrsken om natten och gnistrande snö om dagarna, hundspann och skidutflykter. Jag längtar!

 

Höga Kusten

Min roadtrip genom norra Sverige började efter några få timmars sömn efter ett nattskift. Därför passade det utmärkt att den första sträckan inte blev längre än till Höga Kusten. En sträcka på bara fem timmar bakom ratten.

Berg har alltid fascinerat mig. De får mig att känna mig trygg och omfamnad av naturen. Eftersom jag bor söder om och har min familj norr om Höga Kusten så har jag passerat dessa berg så otroligt många gånger och varje gång har jag tänkt att jag någon gång ska stanna där ett par dygn för att vandra och njuta av utsikten från Skuleberget. Därför var det här ett självklart stopp för mig under min roadtrip.

Norr om Högakustenbron svängde jag av och körde ut mot kusten. Efter svindlande broar som aldrig ville ta slut stannade jag bilen och tog en promenad i skogen med Geni innan vi bäddade ner oss i skuffen för en mysig natt. Det var så härligt att få vakna på morgonen och direkt kunna gå ut i skogen och njuta av en kopp kaffe sittandes på en stubbe innan det bar iväg för dagens äventyr.

Om ni någon gång kör förbi Högakusten så sväng av E4:an och kör Turistvägen eller Högakusten-slingan som den också kallas. Den går mellan HK-bron och Skuleberget, så otroligt vacker väg! Den var faktiskt så vacker att jag kom av mig helt och tog inte en enda bild. Jag satt bara bakom ratten och njöt av utsikten och tänkte – här skulle jag kunna bo!

Första stoppet för dagen var vid Friluftsbyn för att vandra på kanske en av Sveriges vackraste stigar, Högakusten-stigen. För dig med trötta ben så finns det en linbana som du kan åka upp med.

Det var väldigt brant uppför den första biten och bitvis var det väldigt halt av allt regnande så jag var glad att jag hade mina Icebugs och inte kängorna på mig.

Jag kände mig ganska trött efter att ha sovit dåligt två nätter eftersom jag försökte vända på dygnet efter nattskiftet så det blev en tuff vandring uppför. Men det var så värt det och utsikten var helt fantastisk, bättre än vad jag hade föreställt mig.

Den här vackra raststugan ligger precis nedanför Toppstugan och hade stora fönster med en vy över trädtopparna så det kändes som att sitta i en trädkoja. Jag hade kunnat flytta in där på direkten.

Här i toppstugan serveras det mat och dryck med en helt otrolig utsikt medan man äter. Dit kommer jag absolut att återvända nästa år på sensommaren och då boka tältplats i mysiga Friluftsbyn! Jag har så mycket kvar att upptäcka av denna vackra plats.

Det var väldigt lätt att hitta längs med leden eftersom den var väl utmarkerad. Följ de blå prickarna så hittar du rätt.

När jag gick ner igen mötte jag flera vandrare som stannade upp och frågade hur långt det var kvar och om det var värt att fortsätta. Jag svarade varje gång att de snart skulle vara framme, oavsett vart jag än mötte dem längs vägen. Jag bedyrade också att det absolut var värt det, för mig.

Det fick mig att undra varför folk är ute i naturen och vandrar? Det här var allt från pensionärer, vältränade unga killar till utländska turister och det handlade om 1-2 timmar vandring uppför. Är det inte själva tjusningen med att vandra, att ha gott om tid på sig, att kunna stanna och njuta av utsikten när du behöver vila och att inte låta klockan styra dig? Det var ett par som vände när jag sa hur lång tid det hade tagit för mig, en timme och tjugo minuter, och då hade jag stannat många gånger med kameran på vägen upp. Jag ville bara skrika att de skulle vända och inte ge upp, men de var inte riktigt rätt klädda för hala stenar och leriga stigar så jag lät dem gå. Men det var verkligen värt att vandra hela vägen upp.

Skuleberget kommer från och med nu att vara ett av mina smultronställen när jag åker hem till Tornedalen. En plats att återvända till i framtiden.

Höstsemester – en roadtrip på 280 mil i Norrland

När alla mina kollegor hade kommit tillbaka från semestern då passade jag på att ta min semester. För det är något speciellt med hösten, det är då jag vill vara ledig och kunna njuta så mycket som möjligt av vad naturen har att ge.

Jag har länge drömt både om att få tid att åka till Abisko och stanna upp vid Höga Kusten. Äntligen skulle det bli av!

I mer än tio år har jag kört förbi bergen vid Höga Kusten och känt en längtan efter att få bekanta mig mer med dem. Men när jag väl har varit ledig så har tid med min familj i Norrbotten och mina vänner längs E4:an prioriterats och det har därför aldrig blivit av att jag stannat där. Men den här gången skulle jag prioritera naturtid och mina drömmar. Men ett blogginlägg räcker inte för att rymma allt som jag vill dela med mig av. Så därför har jag delat upp resan i mindre portioner.

Bilden visar hur jag körde upp och vart vi stannade för att sova. Västerås-Högakusten-Lycksele-Abisko. På tre dagar. Slutmålet var hela tiden Abisko men under resans gång önskade jag att jag tagit mer tid på resan mellan Ö-vik och Abisko. Det var för mig en helt ny väg och helt fantastiskt vacker. Men någon gång ska jag åka upp dit igen och utforska den delen ännu mer.

Läs mer om resan i kommande inlägg!