Abisko – Trollsjön- Silverfallet

Målet med min höstsemester var att åka upp till Abisko och vandra längs med Kungsleden en vecka. Men kroppen sa ifrån när en gammal axelskada gick upp och det fanns inte på världskartan att jag skulle kunna gå längre sträckor med tung packning. Så jag gjorde om hela rutten och valde att bosätta mig på Abisko Guesthouse och utgå därifrån med dagsutflykter för att vila axeln.

Vägen upp till Abisko längs med Torneträsk var helt magisk. Än en gång satt jag i bilen och bara log och tog in allt. Och kom av mig helt från att fotografera. Oftast blir jag så tagen av naturen att jag måste filtrera alla intryck med kameran och sedan liksom portionera ut känslorna i sociala medier för att jag ensam inte klarar av att hantera allt. Men under det senaste året har jag försökt hindra mig själv och utmana mig att lägga undan kameran och koppla ner och möta mina känslor, ta emot allt det jag ser och njuta av det. Allt behöver inte delas precis här och nu. Det kan vänta. Och vilken känsla att stå där mitt ute i fjället helt ensam och inte ha en möjlighet att dela alla underbara intryck med någon alls, ja, förutom min fyrbenta vän.

I Abisko delade vi en lägenhet med en väldigt trevlig och hundrädd sydafrikan. Men Geni lyckades som vanligt, charma in sig hos honom och innan vi for verkade hundrädslan vara borta. Det är inte bara jag som tycker att min hund är fantastisk, hon har lyckats få så många hundrädda att falla för henne och jag förstår inte hur. Hon hoppar och studsar ju av glädje och är allmänt ouppfostrad enligt många, men hon är väldigt väldigt snäll och älskar människor och det kanske är det hundrädda känner. Att hon är snäll och blundar istället för att hugga om hon blir angripen?

För att vara en riktig enstöring så var det väldigt trevligt med sällskap på kvällarna medan vi tittade på norrsken och pratade om allt mellan Sverige och Cape Town. Det skadade ju inte att sällskapet var väldigt fint att titta på vid middagsbordet. Och nej, jag är ledsen men det blev ingen fjällromantik den här gången!

En av dagarna gick vi upp för Nuolja. Och en annan dag for vi västerut för att vandra till Trollsjön. När jag vaknade en morgon så blåste det så hårt så jag trodde att jag skulle få ställa in min vandring till Trollsjön. Men jag tänkte att det kanske var lugnare ”några berg bort”.

Och jag var så lycklig över att jag trotsade vindarna i Abisko för vid Låktatjåkka sken solen och vindarna fläktade lagom skönt. Det var som att bergen stoppade klass 1 stormen för min skull och bjöd in oss att vandra i strålande sol! En helt magisk kontrast till vädret i Abisko 2 mil bort.

Jag körde i ungefär 20 minuter längs med E10 tills jag kom till en parkeringsficka som låg vid Låktatjåkka station. Jag läste på en del innan jag for dit för många som varit där har sagt att det var svårt att hitta. Och när jag kom dit förstod jag dem. ”Stationen” ligger bakom en björkdunge och det var en bit att gå för att komma fram dit. En härlig vandring längs spångar och nakna björkar.

Det här söta huset dök upp precis innan vi kom fram till stationen. Jag tänkte att jag ville flytta in på studs men insåg ganska snart att det kunde bli lite jobbigt med alla tåg som susade förbi.

När vi väl tagit oss över järnvägen började vår vandring uppför.

Det var väldigt dåligt med skyltar så lite fjällvett behövdes, de här två skyltarna var de enda jag hittade ovanför Låktatjåkka station. Men stigarna var väl upptrampade och det var bara att sikta mot dalen för att hitta rätt.

Trots att sommaren var ett minne blott så hittade jag massor av blommor längs med leden. Så jag kan tänka mig att det är vackert med alla blommor här på sommaren!

Det var helt sanslöst vackert. Jag stod många gånger och bara tog in allt och njöt. Det spelar ingen roll hur ofta jag är uppe i fjällvärlden. Varenda gång känner jag mig så otroligt liten och sårbar men samtidigt så trygg. Som att bergen omfamnar och beskyddar mig.

Dalgången Kärkevagge bär spår från inlandsisens framfart.

Så här såg inte stigarna ut överallt. Helt plötsligt kunde leden se ut som att hundra oerfarna vandrare gått vilse men åt varsitt håll för stigen splittrade sig och delades upp till många nya men inte så tydliga. Antagligen när vandrare gått av stigen för att fotografera, klättra upp på en sten, eller för att dricka det godaste vattnet – direkt ur fjällbäckarna.

När vi hade vandrat i nästan två timmar så kom vi fram till Kärkevaggestugan.

Och plötsligt var det som att bergen skrek till oss att vända. Vinden blev så stark så jag fick stanna vart tionde steg och hämta nya krafter. Kanske började jag bli utmattad här och det kände Geni av och vände sig om varje gång jag stannade och väntade tålmodigt på mig. Om du har eller har haft en hund som du lever nära inpå och det känns som att ni kan läsa varandras tankar utan att se på varandra, då kanske du förstår vad jag gick igenom under den sista biten till Trollsjön. Geni var helt fantastisk. Trots att hon hade bråttom framåt så vägrade hon lämna mig där jag kämpade på i de starka vindarna och uppförsbackarna. När jag desperat frågade om vi skulle vända så gläfste hon till och studsade några steg mot sjön. Och jag gick tio steg till. Sen ytterligare tio steg till. Geni väntade ut mig, peppade och viftade på svansen när hon fick mig att fortsätta. Jag var alldeles tårögd och rörd av hennes insats och om jag trodde att vi hade ett starkt vänskapsband innan så gick det där och då upp för mig hur fantastisk hon faktiskt är!

Jag och hon har en sak gemensamt och det är att vi är sjukt envisa när vi har bestämt oss för något. Och därför kämpade jag på.

Och helt plötsligt var vi framme! Jag trodde inte att det var sant och slängde av mig min ryggsäck och gick förundrat ner till Trollsjön som egentligen heter Rissajaure, Sveriges klaraste sjö med ett siktdjup ner till botten på 36 meters djup. Rissajaure är samiska för ”sjön som glimmar som eld”.

Nu såg vi varken 36 meter ner till botten eller någon glimmande sjö då det var vågor(!) på sjön. Men vi drack av vattnet och badade (Geni) och busade på stranden. Det var en så häftig vy och så faschinerande att en så fin sjö gömdes så väl undan av majestätiska berg.

Jag balanserade den rektangulära stenen högst upp som en fin symbol. Det sägs att leden ska vara lättvandrad och stundvis var den det. Men när det blåste så hårt att det inte ens gick att vare sig fotografera eller andas, då var det ingen lätt vandring. Men det var så otroligt häftigt att känna av naturens mäktiga krafter, helt ensam mitt ute i fjällen. Jag kände mig så otroligt stark på hemvägen trots att krafterna började sina.

Där mitt i stendalen kan ni se det lilla huset, Kärkevaggestugan. När vi gick från Trollsjön tog jag sikte mot stugan för att inta medhavd lunch i lä för vinden. Ni kan tro att jag gick med lätta ben med vinden i ryggen. Det var som att bergen sa: Nu har du kämpat dig upp, nu bär vi dig ner!

Efter intagen lunch gick promenaden hem på knappt en timme. Men då stannade jag flera gånger och fotograferade vilket jag inte gjorde så mycket under vandringen upp.

Där nere ser ni huset som ligger nedanför Låktatjåkka station och till vänster kan ni se min och en till vandrares bil. Men den vandraren gick åt ett helt annat håll så jag och Geni hade stendalen Kärkevagge helt för oss själva.

Under sista dagen besökte jag Silverfallet som många tipsat mig om. Ärligt talat är jag inte direkt förtjust i vattenfall. Jag söker mig till naturen eftersom jag är känslig för höga ljud och vill vila öronen i total tystnad bortsett från mjuka skogstoner. Jag avskyr därför det övermäktiga ljudet av vatten som forsar fram. Men samtidigt fascineras jag av vattnets aggressiva framfart.

Silverfallet mynnar slutligen ut i Torneträsk. Att stå på bron över den djupa skrevan gav mig dödsångest. Något som jag bara får på höga höjder. Men ändå kunde jag inte låta bli at stå där och kika ner i avgrunden och det alldeles klarblåa vattnet.

Under den här semestern hände det en hel del i mitt huvud och med min själ. Det är svårt att förklara med några få ord och jag har försökt smälta allt för att kunna summera det kortfattat . Men jag får nog återkomma senare i ett nytt inlägg, men det handlar iallafall om att känna hur allt faller på plats utan att riktigt veta hur pusselbitarna ser ut men ändå känna ett inre lugn över att varje pusselbit i livet har sin viktiga roll och kommer att hitta rätt plats när tiden är mogen.

En kisspaus som blev den allra bästa

img_4710

Den andra sträckan på min 280 mil långa roadtrip gick från Friluftsbyn upp till Lycksele. För mig är det meditation och terapi att sitta bakom ratten. Jag kan sitta i total tystnad och köra i många mil och bara titta på utsikten medan jag filosoferar över stort och smått. Jag undrar ofta vem som bor i alla dessa små byar som finns ute i vårt avlånga land. Hur hittade de hit eller har de alltid levt här? Och vem övergav alla dessa tomma hus?

 

Efter någon timme blev jag akut kissnödig och svängde av vid en p-ficka och rusade ner i ett dike för att släppa på trycket. Plötsligt tittar jag upp och möts av den här synen.

Jag blev så varm i hjärtat när jag hörde svansång och såg de här två fina varelserna så jag struntade ifall någon såg mig med byxorna nere och halade fram mobilen för att föreviga utsikten. Den kisspausen är den bästa jag någonsin haft. Mina tankar vandrade vidare till min framtida drömgård. Då ska jag ha en toalett med ett stort fönster och en utsikt likt denna!

Ja, jag får väl tona fönstret så att förbipasserande slipper se min ända.

 

dsc_8074 dsc_8077

Jag hade svårt att slita mig från vägen och alla underbara vyer men efter bara några timmar slog tröttheten till. Jag hade tänkt orka köra upp till Arvidsjaur men när jag såg denna vy genom vindrutan utanför Lycksele så kändes det som att naturen välkomnade mig och sa att det var dags att stanna upp och slå läger.

Jag var så trött då så jag minns inte vad byn hette. Men det var en stor rastplats som hette Örålandet. Alldeles intill rastplatsen fanns det en mysig naturstig som vi promenerade längs med både morgon och

Min hund älskar precis som jag en liten kaffetår på morgonen. Att dricka den ute i naturen direkt när man vaknar är en sådan lyx.

img_4688

Helt okey var det att byta ut diskbänken där hemma mot den här utsikten medan jag diskade. Det var alldeles klart vatten och kändes så rent och fräscht i jämförelse med vattendragen här hemma i södern. Geni ville ta ett dopp men vattnet var iskallt så jag tyckte inte det var en bra kombination med att sova i tält, en blöt och kall hund känns inte direkt mysigt att sova med. Glad att jag hade henne om nätterna för det var rätt kyligt ute. Hon låg snällt i sovsäcken med mig varje natt.

Det var svårt att slita sig dagen efter från den här platsen. Jag är fortfarande tacksam över att vägen och tröttheten ledde mig just hit. Men efter en härlig morgonpromenad i skogen fortsatte resan upp mot Abisko. Det blev många träsk-skämt med en vän i telefonen under resan upp. Och givetvis otaliga fotostopp på Lapplands vackraste djur.

img_5071 dsc_8506

Dessa vackra renar. Jag undrar om de känner precis som jag känner inom mig att nomadblodet viskar lockande att nästa hem bara är några steg bort. Känner de som jag att skog och fjäll är deras rätta element och att naturen är det enda hem de behöver för att må bra? Tama men ändå vilda.

Den här delen av Sverige behöver en helt egen roadtrip. Det finns så mycket jag vill besöka här. Stora Sjöfallet, Stekkenjokk, Gällivare (där är jag född), Saltoluokta, Fjällnäs slott, Gällivare nya kyrka och såmycket mycket mer!

Jag kände en sådan stark dragning till just det här området mellan Lycksele och Abisko. Det kändes som att jag hade hittat hem. När jag senare kom hem till södern igen blev jag så lycklig när jag såg att företaget jag arbetar för söker personal i Gällivare. Men livet just nu säger att jag måste vänta ett tag. Var sak har sin tid. Och tills det blir dags för en flytt hem till Norrland så vill jag åka dit och verkligen känna efter vart jag vill bo och om jag vill bo där. Vem vet vart livet bär en?

Bild lånad från http://www.gellivarelappland.se

Men visst ser det helt underbart ut, så mycket natur att se och uppleva och bara några få timmar hem till familjen. ♡

Jag planerar redan att återvändahit, kanske redan i vinter. Tänk er snötäckta skogar och fjäll, norrsken om natten och gnistrande snö om dagarna, hundspann och skidutflykter. Jag längtar!

 

Höga Kusten

Min roadtrip genom norra Sverige började efter några få timmars sömn efter ett nattskift. Därför passade det utmärkt att den första sträckan inte blev längre än till Höga Kusten. En sträcka på bara fem timmar bakom ratten.

Berg har alltid fascinerat mig. De får mig att känna mig trygg och omfamnad av naturen. Eftersom jag bor söder om och har min familj norr om Höga Kusten så har jag passerat dessa berg så otroligt många gånger och varje gång har jag tänkt att jag någon gång ska stanna där ett par dygn för att vandra och njuta av utsikten från Skuleberget. Därför var det här ett självklart stopp för mig under min roadtrip.

Norr om Högakustenbron svängde jag av och körde ut mot kusten. Efter svindlande broar som aldrig ville ta slut stannade jag bilen och tog en promenad i skogen med Geni innan vi bäddade ner oss i skuffen för en mysig natt. Det var så härligt att få vakna på morgonen och direkt kunna gå ut i skogen och njuta av en kopp kaffe sittandes på en stubbe innan det bar iväg för dagens äventyr.

Om ni någon gång kör förbi Högakusten så sväng av E4:an och kör Turistvägen eller Högakusten-slingan som den också kallas. Den går mellan HK-bron och Skuleberget, så otroligt vacker väg! Den var faktiskt så vacker att jag kom av mig helt och tog inte en enda bild. Jag satt bara bakom ratten och njöt av utsikten och tänkte – här skulle jag kunna bo!

Första stoppet för dagen var vid Friluftsbyn för att vandra på kanske en av Sveriges vackraste stigar, Högakusten-stigen. För dig med trötta ben så finns det en linbana som du kan åka upp med.

Det var väldigt brant uppför den första biten och bitvis var det väldigt halt av allt regnande så jag var glad att jag hade mina Icebugs och inte kängorna på mig.

Jag kände mig ganska trött efter att ha sovit dåligt två nätter eftersom jag försökte vända på dygnet efter nattskiftet så det blev en tuff vandring uppför. Men det var så värt det och utsikten var helt fantastisk, bättre än vad jag hade föreställt mig.

Den här vackra raststugan ligger precis nedanför Toppstugan och hade stora fönster med en vy över trädtopparna så det kändes som att sitta i en trädkoja. Jag hade kunnat flytta in där på direkten.

Här i toppstugan serveras det mat och dryck med en helt otrolig utsikt medan man äter. Dit kommer jag absolut att återvända nästa år på sensommaren och då boka tältplats i mysiga Friluftsbyn! Jag har så mycket kvar att upptäcka av denna vackra plats.

Det var väldigt lätt att hitta längs med leden eftersom den var väl utmarkerad. Följ de blå prickarna så hittar du rätt.

När jag gick ner igen mötte jag flera vandrare som stannade upp och frågade hur långt det var kvar och om det var värt att fortsätta. Jag svarade varje gång att de snart skulle vara framme, oavsett vart jag än mötte dem längs vägen. Jag bedyrade också att det absolut var värt det, för mig.

Det fick mig att undra varför folk är ute i naturen och vandrar? Det här var allt från pensionärer, vältränade unga killar till utländska turister och det handlade om 1-2 timmar vandring uppför. Är det inte själva tjusningen med att vandra, att ha gott om tid på sig, att kunna stanna och njuta av utsikten när du behöver vila och att inte låta klockan styra dig? Det var ett par som vände när jag sa hur lång tid det hade tagit för mig, en timme och tjugo minuter, och då hade jag stannat många gånger med kameran på vägen upp. Jag ville bara skrika att de skulle vända och inte ge upp, men de var inte riktigt rätt klädda för hala stenar och leriga stigar så jag lät dem gå. Men det var verkligen värt att vandra hela vägen upp.

Skuleberget kommer från och med nu att vara ett av mina smultronställen när jag åker hem till Tornedalen. En plats att återvända till i framtiden.

Höstsemester – en roadtrip på 280 mil i Norrland

När alla mina kollegor hade kommit tillbaka från semestern då passade jag på att ta min semester. För det är något speciellt med hösten, det är då jag vill vara ledig och kunna njuta så mycket som möjligt av vad naturen har att ge.

Jag har länge drömt både om att få tid att åka till Abisko och stanna upp vid Höga Kusten. Äntligen skulle det bli av!

I mer än tio år har jag kört förbi bergen vid Höga Kusten och känt en längtan efter att få bekanta mig mer med dem. Men när jag väl har varit ledig så har tid med min familj i Norrbotten och mina vänner längs E4:an prioriterats och det har därför aldrig blivit av att jag stannat där. Men den här gången skulle jag prioritera naturtid och mina drömmar. Men ett blogginlägg räcker inte för att rymma allt som jag vill dela med mig av. Så därför har jag delat upp resan i mindre portioner.

Bilden visar hur jag körde upp och vart vi stannade för att sova. Västerås-Högakusten-Lycksele-Abisko. På tre dagar. Slutmålet var hela tiden Abisko men under resans gång önskade jag att jag tagit mer tid på resan mellan Ö-vik och Abisko. Det var för mig en helt ny väg och helt fantastiskt vacker. Men någon gång ska jag åka upp dit igen och utforska den delen ännu mer.

Läs mer om resan i kommande inlägg!

Packkaos!


I helg har jag rotat fram alla friluftsprylar ur förrådet. Jag har kontrollerat så att alla delar till tältet är hela och på plats. Tvättat och packat kläder. Planerat och packat maten. Testat friluftsköket. Sytt kläder som jag absolut vill ha med mig och lagat pannlampan. 

Min plan är att packa vandringsryggsäcken för att klara mig drygt 2 dygn (i matväg) ute i fjällen och ha ett kläd- och matförårråd i bilen för att kunna fylla på när vi stannar på en ny plats. På så vis sparar jag på min axel som inte är helt fit for fight än. Min vandringssäck fördelar dessutom vikten så pass bra att axeln nog kommer att överleva utan problem. Från början planerade jag att vara ute och vandra en hel vecka uppe i Abisko. Men nu har jag planerat om så att jag kommer att stanna på flera ställen under två veckor istället. Jag kommer att gå kortare sträckor med packning på varje plats, bygga bo och sen bara vara och njuta av platsen vi är på. Jag tror det här kommer bli väldigt väldigt bra! Jag ser så fram emot alla nya vackra platser! 

En resa till Abisko och Björkliden har väldigt länge varit en avlägsen dröm som jag har skjutit undan många gånger. Dels på grund av det långa avståndet, men också för att det har känt väldigt främmande att åka dit själv med tält och allt vad det innebär. 


Tills jag en dag i skogen vid en lägereld tänkte att jag ofta har känslan av att inte vilja åka hem från naturen trots att det börjar skymma. Jag vill somna och vakna ute i naturen. Så från ingenstans köpte jag mitt allra första egna tält och i sommar har det blivit många tältnätter. Och som jag älskar det. Det finns inget skönare än att somna till ljudet av naturens sång. Och jag trivs faktist som bäst när jag får vara helt själv ute, det känns som att jag kommer närmare naturen när jag inte har någon annan som distraherar mig. 

Igår fick jag besök av en fin vän och hennes två hundar och människovalp. Vi packade ner en termos, vindruvor och kex i ryggsäcken och vandrade i timmar ute i skogen. Lille Hellin och gamle Måns sov gott medan vi fikade. En väldigt mysig dag!

När vi var där ute i skogen pratade vi om hur vi båda två vuxit upp i Tornedalen, så nära möjligheten till jakt och fiske och närheten att kunna besöka fina platser i norra Sverige. Vi frågade oss hur det kommer sig att vi inte upplevde mer av alla fina platser under vår uppväxt. Vi har båda pappor som jagar men där tog nog intresset (och kanske även orken med flera småbarn) slut för friluftsliv. Men nu när vi båda två har flyttat över hundra mil därifrån så inser vi allt det fina som vi missade. Det är först nu ”på äldre dar” som intresset för jakt, fiske och friluftsliv har fått vakna till liv. Ibland kan jag känna mig sorgsen över att jag inte tog till vara på närheten till kalfjällen, att jag inte bad pappa oftare om att få följa med och jaga eller att jag vågade fråga grannpojkarna om jag fick följa med och fiska även när inte storasyster var med. Och kanske är det så att vi inte saknar kon förrän båset står tomt. För jag upplevde ju så mycket annat i naturen, som norrsken, indianlek i skogen på våra hästar, tjuvfiske ur grannens mjärde när vi lekte Ronja Rövardotter, långa skidturer med farmor och för att inte tala om alla skoterutflykter under vårvintrarna. Min uppväxt var rik, för jag hade djupa skogar som en enda stor lekplats. 

Höstvandra

Sommaren gav många soltimmar och få regndroppar. Det har hösten tagit igen med råge och har bjudit på lika mycket regn som sommaren bjöd på sol. Och vet ni vad, jag älskar det! Svamparna skuttar liksom upp i mossan och jag går i mitt regnställ ute i skogen och bara njuter. Jag älskar verkligen regn. Men! Det får gärna komma lite sol i slutet av månaden och i oktober. För jag vill gärna se fjällvärlden i höstskrud och solsken någon dag eller två. Just nu är väderprognosen perfekt där uppe, några plusgrader och sol. 


Jag älskar verkligen Sverige med alla kontraster av årstider som bjuder på variation beroende på var du befinner dig i landet. Så länge jag är rätt klädd behöver jag varken bli blöt eller kall. Men den här värmen som sommaren har bjudit på i år, den kan jag var utan. Jag mår verkligen inte bra av värme, jag får liksom panik av att inte kunna andas frisk och klar luft. Somrarna här nere i södern får mig att längta norrut. Och snart, alldeles snart bär det av! 


Geni ska givetvis med, för bättre sällskap ute i naturen kan jag inte tänka mig. 
Tiden har verkligen rusat fram den här sommaren och jag insåg idag att jag bara har en dryg vecka på mig att införskaffa all mat och packa inför vår inlandsroadtrip med planerad fjällvandring uppe i Abisko. Så idag kontrollerade jag all utrustning som ska packas ner. Jag har letat som en tok efter det frystorkade hundfodret som jag brukar ge Geni när vi är ute på tur, men ingen i stan säljer det. Så idag beställde jag fodret på nätet, efter mycket letande. Jag överväger om jag ska laga mat själv eller om jag ska ta med frystorkat till mig med. Det kommer nog mest troligt bli båda dera. 

I helg har jag passat på att plocka en massa svamp, det kan ju vara gott att ha med torkade Karl-Johan och Höstkantareller att piffa till maten med uppe i fjällen. Och svamp finns det i mängder. Jag skulle kunna gå ute i skogen i evigheter och leta efter svamp. Det är så rogivande och fridfullt så jag kommer alltid hem full av energi. Medan Geni sover djupt i flera timmar efteråt. 

Idag blir det en bra dag, för idag kommer en saknad vän på besök! 

Hoppas ni får en mysig söndag. 🖤

Höstkärlek

Svala vindar, gryningens dansande dimmor, löven som skiftar färg, ulltröjan som luktar får och skog, barr i håret, flyttfåglarna som gör sig redo för avfärd och vildsvinsungarna som rasslar till i löven. Den senaste veckan har jag spenderat all ledig tid ute i skogen.


 Jag älskar att vara ute i skogen på hösten. Det är så vackert med alla färger och det överfulla skafferiet som naturen bara ger av, alldeles gratis. Jag har så mycket svamp och lingon nu så jag tror att jag klarar mig över vintern, snart så. 


Geni, min fyrfota vän, är givetvis med mig var jag än går. Och den här veckan har hon haft lyxen att få ha mig hemma hela veckan eftersom jag har jobbat hemifrån. Jag älskar verkligen mitt jobb och det bästa av allt är att naturen ger mig inspiration till mitt skrivande. Och ute i naturen är vi ju varje dag. Häromkvällen fick jag se tio vildsvin, ja det kanske var fler men minst en vuxen och tio kultingar. Så små och fantastiska varelser. Tänk att det lever vilda grisar ute i skogen. Jag är fortfarande lika förvånad och hänförd varje gång jag ser dem, trots att jag har bott här nere i precis 7 år nu. 

Naturen är som en magisk tavla. Tittar du riktigt noga så hittar du små konstverk överallt, där ute i naturen. Och den förändras ständigt. Magi. 


Jag älskar färgerna på den här kotten tillsammans med mossan. Jordnära. 

Min lillasyster har varit här på besök i några dagar. Just nu är hon ute och förverkligar en av sina många drömmar. Och jag lånade ut min bil till henne eftersom jag är en storasyster och det är väl det storasystrar är till för. Att finnas där, stötta och vara en vän, och tjafsa om småsaker för att tränas upp mot de stora striderna där ute i den stora världen. 

Det har varit en så fin vecka. Men nu ska det bli skönt att få komma ut i ”verkligheten” och arbeta ett par dagar i stan igen. Så att jag kan njuta av att få arbeta hemifrån när jag väl gör det. Variation, det är min melodi det. 

Hoppas ni får en fin söndag. Det ska jag ha njuta av söndagskänslan och sen mysa med min lillasyster när hon kommer hem igen. Och så ska jag skicka iväg lite texter som har väntat på att få en sista puts innan de ska iväg för granskning.

Budskap från naturen 

Har du tillsammans med honom på livets stigar alltid vandrat,
med ditt huvud tryggt vilande mot hans bröst? 

Eller har krokiga stigar fört er samman
på ålderns torftiga höst? 

Har ni funnit lyckan som så många aldrig når? 
Eller har visdomen med åren lärt dig att ta vara på stunden,
för lycka är något som kommer och går?

Är er kärlek så stark att den trygghet dig ger?
Eller är fårorna på din kind formade av tårar som trillat ner. 
Är er kärlek alltid av spirande glöd? 
Eller finns där mörka stunder
när kärleken behöver ett omsorgsfullt stöd? 

Det frågade jag mig där ute i skog och mark. 
Tacksam över att få vila min kind mot tallens bark. 
Genom att betrakta naturens skiftande terräng,
inser jag nu att kärlek är mer än en blomstrande äng. 

Låt aldrig motgångar göra din kärlek svag.
Krokiga stigar gör den starkare dag för dag. 


↟♡ 

Naturen ger visdom om livet.
Så öppna dina ögon och lyssna på dess budskap. 


Höstluft

Äntligen är den här. Med sina sprakande färger, kyliga vindar och ren och klar luft.

img_3658
Svampsäsongen har äntligen fått fart tack vare det efterlängtade
regnet. Sol i all ära men någon måtta får det vara. Idag var jag och
min fyrfota vän ute på årets första svamptur.
Resultatet blev en ljuvligt god sopp-soppa till middag.

Jag har två mål med hösten. Det första målet är att lära mig namnet
på en ny svamp varje gång jag är ute i svampskogen. Trots att jag
älskar att plocka bär och svamp så är jag väldigt dålig på namn.
Jag hittar alltid på egna smeknamn till svampar, hundar, ja till och
med på kollegor eftersom jag omöjligt kan sätta namn på minnet.

Mitt andra mål är att börja rida igen. Jag insåg när jag var ute och
red med en kompis höromdagen att jag har saknat hästryggen så
otroligt mycket sedan jag slutade rida regelbundet för många år
sedan. Vi red ut i skogen och jag njöt av varenda sekund.
Och det är verkligen som att cykla. Har du en gång lärt dig att rida
så är det bara att sätta sig i sadeln igen.

Känslan av att rida igen gjorde mig euforisk, jag var hög som ett hus
i flera timmar efteråt. Att känna vinden i håret och hästkrafterna
under sig är en sådan frihetskänsla.   

Jag älskar just den här tiden. När sommaren inte riktigt har släppt taget om naturen men hösten med allt det fina väntar runt hörnet. Det bästa finns fortfarande kvar.

🍂🍁

När längtan hem blir för stor


Jag känner en stark hemlängtan i år, en sådan där längtan som inte går över trots att jag har varit hem tre gånger på ett halvår. Jag får inte nog. Kanske blir min inplanerade roadtrip till Abisko i höst omgjord och anpassad för ett stopp där hemma. Vi får se. Men älgjakt, Tornedalen i höstskrud och kokkaffe över en öppen lägereld med min far lockar. Hur kan jag välja att leva ännu en höst utan det?
Varje gång jag kommer ut på Norrskensvägen känner jag en lättnad och en värme. Vägen hem. Den här vägen har jag åkt många många gånger, i bilbarnsstol, lös i skuffen på en 245:a, i skolbussen, jag har till och med ridit på Norrskensvägen, vägen som leder hem till byn.

Älvorna dansar längs älvstranden i gryningen.


Så vackert där hemma i norr. ♡


Det obligatoriska turiststoppet för att fotografera vägrenen.


Grannbyn där alla ”hollywoodfruar” bor.

Den älskade och ibland hatade grusvägen hem in till byn.

I juli var hela syskonskaran samlad hos mor och far.
Världens finaste pappa fyllde jämnt så det firade vi med stort kalas.

Mina älskade systrar, samlade runt vår kära far.

Den första skörden hö i juli månad.

Lingonblommor är så vackra

Det är något speciellt med naturen där uppe i norr.
Den är så orörd, vild och vacker och lugnet.
Vad jag saknar lugnet där uppe.

Nu väntar en lång helg på jobbet. Där det sällan är lugnt,
men då är det fint att plocka fram de där fridfulla minnena
från stunderna ute i naturen.

Önskar er en trevlig helg! ♡